Jadu vart ska jag börja?,
Jag tar dig tillbaka väldigt tidigt. Jag är uppväxt högt uppe i Norrbotten i en fin villa med bra förutsättningar och en mycket fin familj. tills ungefär 12års åldern började jag visa tydliga tecken på att jag hade Adhd, jag fick mycket problem i skolan och med skolkamraterna, jag stack på något vis ut från den övriga mängden och vart ett Eeasy-target för mobbning, så var det i flera år.
Jag tyckte det var jobbigt när det knäpptes i lamporna när folk sprang omkring i klassrummet, när det viskades, jag hade helt enkelt problem med de flesta stör moment medan jag fokuserade på något.
Rasterna var skit men jag försökte hänga med, men varför fick inte jag vara med dom andra i klassen? de hade nog gått så långt att de började verka naturligt även för mig.
Ett tag senare det var tid att byta skola, en mycket större skola inne i stan. Jag trodde det skulle bli bättre men så klart så hade inte min diagnos stannat kvar på den gamla skolan utan den hade följt med mig då och så klart hela livet.
Frustrationen som blir när man har längtat efter en nystart men den kommer aldrig är svår att beskriva, alla förhoppningar raserades och man står på ruta ett igen.
Jag väntade och så klart blev det inte bättre, jag slutade gå till skolan och föräldrarna blev förtvivlade, jag började helt enkelt skita i skolan.
Jag ska inte bli förhastad utan berätta om en händelse innan jag går vidare.
De var en dag jag hade släpat mig ur sängen verkligen släpat mig ur den, tagit mig på bussen där jag satt för mig själv. Väl framme vid skolan gick jag in genom den stora entrén och igenom djävuls korridoren där folk skrattade när man gick förbi, ibland blev jag knuffad.
En bit längre fram i korridoren stod skolans "tuffingar" de gjorde ont i magen att behöva gå förbi dom för att komma till klassrummet. När jag just passerade dom slog en kille till min axel och dom andra skrattade.
Orden jag sa fick till och med mig att undra sa jag det där?, jag sa jävla horunge.
Jag hade aldrig använt det ordet innan men det fick den där tuffa killen i 9an att slita ner mig på golvet och pressa min skalle mellan benen nere vid fotknölarna, de var extremt förnedrande speciellt inför min klass årskurs 7 som stod och kollade på medan dom väntade på att klassdörren skulle öppnas.
Bara några timmar efter, när lunch rasten hade börjat så stötte jag på dom där killarna igen, precis som att dom hade väntat på mig.
Jag började sakta gå och dom följde efter jag vet inte vad som flög i mig men jag stannade upp och precis när ena killen kom nära så vände jag mig om och slog allt vad jag kunde de var en klockren träff på sidan om hakan "jag glömmer det aldrig" killen for hårt i de marmorerade golvet och dom andra killarna stod häpna och gjorde ingenting, jag sprang därifrån och adrenalinet pumpade, men när adrenalinet slutat pumpa i mina ådror så fick jag fruktansvärt ont i handen de var ett faktum att jag hade brutit den och något finger.
Men än i dag 21år ångrar jag ingenting förutom att samtalen med rektorn och föräldrarna var riktigt jobbiga, först här började det dyka upp att jag "kanske" hade Adhd, men hur mycket ska det egentligen krävas för att vuxna människor folk med utbildningar, syo konsulenter etc, ska uppmärksamma det självklara?.
Så klart hade jag en massa problem att tampas med hemma, allt resulterade i att Ungdomsenheten vart inkopplad och efter en kort tid så fick jag min första fosterfamilj och min Diagnos Adhd, Högfungerade Autism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar